Hur började allt?
Det började väl på 80-talet, då var jag klar med kockskolan. Efter diverse ströjobb och köksjobb på stjärnrestauranger och kvarterskrogar så startade jag cateringfirman Couscous på mitten av 90-talet. Efter något år så började det gå som tåget. 12 anställda, pengar på fickan, en telefon som ringde konstant, jobb runt om i världen och årliga uppdrag på mässor i Cannes men allt gick ju i 180 så tillslut kom väggen ikapp mig.
Men hur kom David at home till?
Jag sålde Couscous och tog ledigt i två år, fokuserade på familjen. Men jag forsatte att göra några uppdrag, laga mat på mässor i Cannes, Monaco och några på hemmaplan. Men sen läste jag av slump i ett magasin om Kuba och de så kallade Paladar-restaurangerna. Där kubanska hem fungerar också som restauranger. Då kläcktes idén att göra det i Sverige. Eftersom att jag har sökt hur många tillstånd som helst genom åren så gick processen rätt smidigt. 3-4 månader efter att idén kläcktes var alla pappren på plats och de första gästerna anlände.
Hur var känslan innan första gästen, nervöst?
Det finns ingenting som inte går att klara av, begränsningen är att det är ett hem och att det viktigaste är att få familjen att funka. Det är därför jag bara har tillstånd för veckodagar, helgerna är för familjen, och det är så mycket enklare att säga nej till alla som vill abonnera en helg när jag vet att jag inte ens får!
Du tveka aldrig på konceptet, att det inte skulle funka?
Nä, jag har nog aldrig känt att jag inte skulle klara det. Eftersom jag har varit egen i 30 år, har det ju fostrat en med nedgångar. Du vet, 11 september, jag hade 12 heltidsanställda och helt plötsligt slutade telefonen ringa. Jag var tvungen att permittera personal. Det har format mig, jag hann aldrig tänka utan var tvungen att agera annars hade gått åt helvete för alla.
Sen nån gång på 90-talet hamnade jag på en föreläsning på gamla biografen Röda kvarn, de som nu är Eataly. Den handlade om att man skulle säga ja – annars har du inget kul liv. Föreläsaren berättade om allt hon hade varit med om bara genom att säga ja utan att tänka efter. Så jag anammade det i 1 år och blev ju helt bränd! Mitt år var helt skruvat. Men då blev de ju så att istället för att tänka så utsatte jag mig för så mycket utmaningar som jag egentligen kanske skulle ha bromsat. Det har gjort att jag idag inte har samma rädsla.
